Global utbredning av varg.
Grönt – dagens utbredningsområde (2003). Rött – tidigare utbredningsområde.
Vargen var en gång i tiden världens mest spridda däggdjur, som förekom norr om latitud 15°N i Nordamerika och 12°N i Eurasien. Vargen tenderar att ha svårt att anpassa sig till mänsklig påverkan av habitatet, och refereras ofta till som en indikatorart, det vill säga en art som tydligt reagerar på förändringar i biotopen, som exempelvis på sjukdomsutbrott, konkurrens från introducerade arter eller klimatförändringar. Vargar är sämre på att anpassa sig till en expanderande civilisation än vad exempelvis prärievargar, då människans populationsutveckling verkar ha gynnat den senare, verkar den ha missgynnat vargen.
Trots att vargen inte riskerar utrotning, så är lokala populationer fortfarande hotade. Ett hot mot dessa utgörs av genetisk utarmning på grund av fragmentariserade populationer. Människan har isolerat fickor med små populationer som då drabbas av inavel. Studier har visat att reproduktionstakten hos vargar är starkt kopplad till genetisk mångfald. Dock kan även en sådan starkt inavlad population vara livskraftig. Isolerade vargbestånd påverkas mycket positivt redan av alleler ifrån bara en introducerad individ.
Förutom i Storbritannien och på Irland var vargen vitt spridd i Europa under 1700-talet, men utrotades från alla central- och nordeuropeiska länder under 1800-talet och fram till perioden efter andra världskriget. Den största populationen finns idag i östra Europa, främst i Ryssland och Rumänien, samt på Balkan och i Polen. Kvarlevor av det europeiska vargbeståndet finns i Portugal, Spanien, Italien och Grekland, men vargbeståndet har även återhämtat sig naturligt i flera delar av Europa och återkoloniserat Frankrike, Tyskland, Finland, Sverige och Norge.
Vargpopulationerna verkar generellt stabila eller ökande i flertalet, men inte alla, av de länder som skrivit på Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer. Begränsande faktorer i medlemsländerna omfattar bristande acceptans (speciellt i områden där vargen har återinvandrat) oftast på grund av oro för attacker mot boskap och hundar, och konkurrensen om viltet för jägare. Jakt, både legal vargjakt och illegal jakt, utgör de främsta begränsande faktorerna för den europeiska vargstammen.
Informationen kring vargpopulationen i Mellanöstern är liten, förutom i Israel och Saudiarabien. Man uppskattar att det finns 300–600 vargar på Arabiska halvön, som trots att den jagas året runt förutom i Israel, har en relativt stabil population som främst skyddas av att den förekommer i otillgängliga områden som bergen i norr och i de norra och centrala ökenområdena. I Indien är vargen klassificerad som utrotningshotad, och beståndet uppskattas till 800–3 000 individer[förtydliga] som finns utspridda i ett flertal isolerade populationer. I Kina och Mongoliet är vargen inte skyddad förutom i specifika reservat.
Vargens utbredningsområde sträckte sig tidigare över stora delar av Nordamerika norr om Mexico City. Idag varierar deras status utifrån land, delstat och provins. Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition. Vargen har expanderat utifrån Kanada till norra Rocky Mountains sedan 1970-talet, och har etablerat sig i söderut till Montana, Washington, Idaho och Wyoming. 1994 infångades vargar från Alberta och British Columbia och introducerades i Yellowstone National Park, där arten varit regionalt utdöd sedan 1930-talet. En liknande introduktion skedde 1998 i Apache National Forest i Arizona.
Grönt – dagens utbredningsområde (2003). Rött – tidigare utbredningsområde.
Vargen var en gång i tiden världens mest spridda däggdjur, som förekom norr om latitud 15°N i Nordamerika och 12°N i Eurasien. Vargen tenderar att ha svårt att anpassa sig till mänsklig påverkan av habitatet, och refereras ofta till som en indikatorart, det vill säga en art som tydligt reagerar på förändringar i biotopen, som exempelvis på sjukdomsutbrott, konkurrens från introducerade arter eller klimatförändringar. Vargar är sämre på att anpassa sig till en expanderande civilisation än vad exempelvis prärievargar, då människans populationsutveckling verkar ha gynnat den senare, verkar den ha missgynnat vargen.
Trots att vargen inte riskerar utrotning, så är lokala populationer fortfarande hotade. Ett hot mot dessa utgörs av genetisk utarmning på grund av fragmentariserade populationer. Människan har isolerat fickor med små populationer som då drabbas av inavel. Studier har visat att reproduktionstakten hos vargar är starkt kopplad till genetisk mångfald. Dock kan även en sådan starkt inavlad population vara livskraftig. Isolerade vargbestånd påverkas mycket positivt redan av alleler ifrån bara en introducerad individ.
Förutom i Storbritannien och på Irland var vargen vitt spridd i Europa under 1700-talet, men utrotades från alla central- och nordeuropeiska länder under 1800-talet och fram till perioden efter andra världskriget. Den största populationen finns idag i östra Europa, främst i Ryssland och Rumänien, samt på Balkan och i Polen. Kvarlevor av det europeiska vargbeståndet finns i Portugal, Spanien, Italien och Grekland, men vargbeståndet har även återhämtat sig naturligt i flera delar av Europa och återkoloniserat Frankrike, Tyskland, Finland, Sverige och Norge.
Vargpopulationerna verkar generellt stabila eller ökande i flertalet, men inte alla, av de länder som skrivit på Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer. Begränsande faktorer i medlemsländerna omfattar bristande acceptans (speciellt i områden där vargen har återinvandrat) oftast på grund av oro för attacker mot boskap och hundar, och konkurrensen om viltet för jägare. Jakt, både legal vargjakt och illegal jakt, utgör de främsta begränsande faktorerna för den europeiska vargstammen.
Informationen kring vargpopulationen i Mellanöstern är liten, förutom i Israel och Saudiarabien. Man uppskattar att det finns 300–600 vargar på Arabiska halvön, som trots att den jagas året runt förutom i Israel, har en relativt stabil population som främst skyddas av att den förekommer i otillgängliga områden som bergen i norr och i de norra och centrala ökenområdena. I Indien är vargen klassificerad som utrotningshotad, och beståndet uppskattas till 800–3 000 individer[förtydliga] som finns utspridda i ett flertal isolerade populationer. I Kina och Mongoliet är vargen inte skyddad förutom i specifika reservat.
Vargens utbredningsområde sträckte sig tidigare över stora delar av Nordamerika norr om Mexico City. Idag varierar deras status utifrån land, delstat och provins. Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition. Vargen har expanderat utifrån Kanada till norra Rocky Mountains sedan 1970-talet, och har etablerat sig i söderut till Montana, Washington, Idaho och Wyoming. 1994 infångades vargar från Alberta och British Columbia och introducerades i Yellowstone National Park, där arten varit regionalt utdöd sedan 1930-talet. En liknande introduktion skedde 1998 i Apache National Forest i Arizona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar