Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen.[förtydliga] På längre avstånd finns andra medlemmar av familjen hunddjur som rävar och vildhundar.
För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till hunddjur, björnar, grävlingar och vesslor. Hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan. Vargens mest troliga närmsta anfader är Canis lepophagus, ett litet hunddjur med smal skalle som förekom i Nordamerika under miocen, som också kan vara anfader till prärievargen. De första vargarterna uppstod under den amerikanska geologiska perioden Blancan (4 750 000–1 808 000 f.v.t.) och tidig Irvingtonian (cirka 1 800 000 f.v.t.). Bland de första kända arterna finns Canis priscolatrans, en liten varg som påminner om rödräven, som koloniserade Eurasien genom att korsa landbryggan Beringia. Utifrån dessa eurasiska C. priscolatrans utvecklades Canis etruscus och sedan Canis mosbachensis.
Skalle av Canis etruscus.
De primitiva vargarna, som påminde mycket om de moderna södra populationerna av varg som förekommer på Arabiska halvön och i södra Asien, spred sig över Europa från den tidiga pleistocena istiden till för ungefär 500 000 år sedan. C. mosbachensis utvecklades till Canis lupus, och återkoloniserade Nordamerika under den senare geologiska perioden som kallas Rancholabrean (300 000–11 000 år f.v.t.). Vid denna tid fanns i Nordamerika redan jättevargen Canis dirus som dog ut för 8 000 år sedan efter att de större bytena som de levde av, dog ut. Konkurrensen med den nyintroducerade vargen om mindre byten kan ha bidragit till dess populationsnedgång. Med jättevargens försvinnande blev vargen det enda återstående stora och vitt spridda hunddjuret.
De mest distinkta populationerna av det amerikanska beståndet uppträder i utkanten av dess utbredningsområde, som polarvarg (C. l. arctos) som förekommer på högarktiska öar, C. l. lycaon som idag förekommer i de östra skogsområdena i Kanada, Mexikansk varg (C. l. baileyi) som förekommer i allra sydligaste delarna av det amerikanska utbredningsområdet, och rödvargen (C. l. rufus) som förekommer i den motsatta delen av utbredningsområdet i förhållande till varifrån vargen återkoloniserade Amerika. Dessa populationer kan representera överlevande populationer av de tidigaste invandrande gråvargarna från Eurasien. C. l. baileyi, C. l. lycaon och C. l. rufus uppvisar ett antal primitiva drag och systematiskt släktskap med varandra. Fossila lämningar från sen pleistocen av stora vargar, som påminner om de båda arterna polarvarg och tundravarg (C. l. albus) har återfunnits i södra Kalifornien, vilket indikerar att stora nordamerikanska underarter av gråvargen gång i tiden var vitt spridd. Fossil av små gråvargar som påminner om Mexikansk varg har återfunnits i ett områden som sträcker sig från Kansas till södra Kalifornien. Detta indikerar att det förekom en populationsförflyttning under den kallare senare delen av pleistocen, då stora arktiska former flyttades söderut, och att de mindre värmeanpassade expanderade när klimatet blev varmare.
De båda japanska underarterna C. l. hattai, som dog ut 1889, och C. l. hodophilax som dog ut 1905, härstammade från stora sibiriska vargar som koloniserade Koreanska halvön och Japan, innan den separerades från asiatiska fastlandet, under pleistocen för 20 000 år sedan. Under holocen vidgades Tsugarusundet och isolerade Honshu från Hokkaidō, vilket skapade klimatförändring som ledde till utdöd av de flesta större hovdjur som förekom i övärlden. De japanska vargarna genomgick förmodligen en process där deras storlek minskade på grund av sin öutbredning, för 7 000–13 000 år sedan, som en effekt av de klimatologiska och ekologiska förändringarna. C. l. hattai var signifikant större än sin södra kusin C. l. hodophilax, då den levde på högre höjd med tillgång till större byten, och även hade kontinuerligt genetiskt inflöde från enstaka vargar från Sibirien.
För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till hunddjur, björnar, grävlingar och vesslor. Hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan. Vargens mest troliga närmsta anfader är Canis lepophagus, ett litet hunddjur med smal skalle som förekom i Nordamerika under miocen, som också kan vara anfader till prärievargen. De första vargarterna uppstod under den amerikanska geologiska perioden Blancan (4 750 000–1 808 000 f.v.t.) och tidig Irvingtonian (cirka 1 800 000 f.v.t.). Bland de första kända arterna finns Canis priscolatrans, en liten varg som påminner om rödräven, som koloniserade Eurasien genom att korsa landbryggan Beringia. Utifrån dessa eurasiska C. priscolatrans utvecklades Canis etruscus och sedan Canis mosbachensis.
Skalle av Canis etruscus.
De primitiva vargarna, som påminde mycket om de moderna södra populationerna av varg som förekommer på Arabiska halvön och i södra Asien, spred sig över Europa från den tidiga pleistocena istiden till för ungefär 500 000 år sedan. C. mosbachensis utvecklades till Canis lupus, och återkoloniserade Nordamerika under den senare geologiska perioden som kallas Rancholabrean (300 000–11 000 år f.v.t.). Vid denna tid fanns i Nordamerika redan jättevargen Canis dirus som dog ut för 8 000 år sedan efter att de större bytena som de levde av, dog ut. Konkurrensen med den nyintroducerade vargen om mindre byten kan ha bidragit till dess populationsnedgång. Med jättevargens försvinnande blev vargen det enda återstående stora och vitt spridda hunddjuret.
De mest distinkta populationerna av det amerikanska beståndet uppträder i utkanten av dess utbredningsområde, som polarvarg (C. l. arctos) som förekommer på högarktiska öar, C. l. lycaon som idag förekommer i de östra skogsområdena i Kanada, Mexikansk varg (C. l. baileyi) som förekommer i allra sydligaste delarna av det amerikanska utbredningsområdet, och rödvargen (C. l. rufus) som förekommer i den motsatta delen av utbredningsområdet i förhållande till varifrån vargen återkoloniserade Amerika. Dessa populationer kan representera överlevande populationer av de tidigaste invandrande gråvargarna från Eurasien. C. l. baileyi, C. l. lycaon och C. l. rufus uppvisar ett antal primitiva drag och systematiskt släktskap med varandra. Fossila lämningar från sen pleistocen av stora vargar, som påminner om de båda arterna polarvarg och tundravarg (C. l. albus) har återfunnits i södra Kalifornien, vilket indikerar att stora nordamerikanska underarter av gråvargen gång i tiden var vitt spridd. Fossil av små gråvargar som påminner om Mexikansk varg har återfunnits i ett områden som sträcker sig från Kansas till södra Kalifornien. Detta indikerar att det förekom en populationsförflyttning under den kallare senare delen av pleistocen, då stora arktiska former flyttades söderut, och att de mindre värmeanpassade expanderade när klimatet blev varmare.
De båda japanska underarterna C. l. hattai, som dog ut 1889, och C. l. hodophilax som dog ut 1905, härstammade från stora sibiriska vargar som koloniserade Koreanska halvön och Japan, innan den separerades från asiatiska fastlandet, under pleistocen för 20 000 år sedan. Under holocen vidgades Tsugarusundet och isolerade Honshu från Hokkaidō, vilket skapade klimatförändring som ledde till utdöd av de flesta större hovdjur som förekom i övärlden. De japanska vargarna genomgick förmodligen en process där deras storlek minskade på grund av sin öutbredning, för 7 000–13 000 år sedan, som en effekt av de klimatologiska och ekologiska förändringarna. C. l. hattai var signifikant större än sin södra kusin C. l. hodophilax, då den levde på högre höjd med tillgång till större byten, och även hade kontinuerligt genetiskt inflöde från enstaka vargar från Sibirien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar